I väntans tider ..
Tänkte på detta igår när man stog i 1 timma och väntade på New York Dolls .. ofta är man redan helt slut när konserterna börjar ..av all j-a väntan !! Mogwais roadie tex ..stämde alla gitarrer 5 gånger (6 gitarrer ) . !!
Detta inägg i DN av Fredrik Strage är ganska träffande.
Oceaner av tid går åt när råddare testar baskaggar
Förra veckan skrev Rosalind Eriksson från Täby en insändare i DN. Hon hade varit på Lordis konsert i Stockholm med sin dotter och häpnade över hur lång tid det tog för schlagermonstren att masa sig upp på scen. "Konserten skulle börja 19:30. Vi som aldrig varit på rockkonsert tidigare blev rätt besvikna på att det först var ett förband som spelade musik som bara handlade om krig", skrev Rosalind Eriksson. När Lordi satte i gång, kvart över nio, var hennes dotter och många andra barn i publiken så trötta att de inte orkade se hela showen. "Dagen efter frågade jag min dotter om hon ville gå på rockkonsert någon mer gång. Näe, svarade hon."
Insändaren väckte irritation hos Lordi-fans som tyckte att småbarn skulle hålla sig borta från rockkonserter. På nätet hånades Rosalind och hennes stilla undran varför rockkonserter inte kan börja på utsatt tid likt andra evenemang. För mig blev texten en väckarklocka. Jag började fundera på hur stor del av mitt liv som popkonsument jag ägnat åt att vänta; oceaner av tid medan råddare testat baskaggar och sagt "check-one-two", tusentals timmar på trötta fötter - utan att klaga eftersom jag lärt mig att rockkonserter är tekniskt mer komplicerade än bypassoperationer och rymdfärjor.
Rosalind Erikssons insändare publicerades några veckor efter en krönika av David Hepworth i den brittiska tidningen The Word. Han har också tröttnat på att vänta. Enligt hans beräkningar finns det så många musiker att tillgången vida överstiger efterfrågan. Under mottot "kunden har alltid rätt" presenterar han därför sin "Rock Fans Bill Of Rights". De viktigaste kraven är att artisterna ska vara punktliga, redovisa sitt gage och - om det är vardag - uppträda på kristliga tider.
Det senare är en kontroversiell åsikt inom rock där det anses tufft att vara uppe länge på kvällen. Den infantila attityden håller dock på att förändras.
"En majoritet av rockpubliken måste upp tidigt på morgonen för att arbeta eller ta hand om barn", skriver David Hepworth. "De är inte intresserade av förbandet och skulle vara glada om huvudbandet gick på scen kvart över åtta och var klara klockan tio."
Det finns naturligtvis fler skäl till att konserter startar sent. Om människor tvingas vänta länge blir de törstiga och spenderar mer pengar i baren. Eller så blir de uttråkade och går till souvenirståndet. Inga kulturkonsumenter behandlas lika illa som publiken på rockkonserter. Den blir granskad, leggad och muddrad av nitiska vakter, som inte sällan sliter av besökarna deras ytterkläder eftersom garderoben är "obligatorisk". Att inte fler gör en Anna Sjödin är ett mirakel.
Jag är medveten om att det här är den sortens krönika journalister skriver när de har kommit upp i trettioårsåldern och blivit bekväma. Men när jag gick på Folkoperan förra veckan (och behandlades som en gäst snarare än en al-Qaidamedlem i en amerikansk passkontroll, föreställningen startade dessutom i tid) kunde jag inte låta bli att längta efter samma servicenivå på vanliga gig. Jag mindes vad Stefania Malmsten skrev i Lollipopfestivalens programtidning: "Jag har stått i så många garderobsköer, köpt så många öl och rökt så många cigarretter, blivit knuffad av så många otäcka människor, varit så frusen och så kissnödig, haft så fel kläder på mig och så för tung väska. Jag har sett så många män i hästsvans ställa in mickstativ."
Det är dags att allt det där tar slut. 2006 borde rockkonserter inte längre vara jobbiga. Inte för dig, inte för mig, inte för Rosalind Eriksson och hennes dotter.
Detta inägg i DN av Fredrik Strage är ganska träffande.
Oceaner av tid går åt när råddare testar baskaggar
 |
| Mycket tid går åt när många tittar på när kablar råddas. |
Förra veckan skrev Rosalind Eriksson från Täby en insändare i DN. Hon hade varit på Lordis konsert i Stockholm med sin dotter och häpnade över hur lång tid det tog för schlagermonstren att masa sig upp på scen. "Konserten skulle börja 19:30. Vi som aldrig varit på rockkonsert tidigare blev rätt besvikna på att det först var ett förband som spelade musik som bara handlade om krig", skrev Rosalind Eriksson. När Lordi satte i gång, kvart över nio, var hennes dotter och många andra barn i publiken så trötta att de inte orkade se hela showen. "Dagen efter frågade jag min dotter om hon ville gå på rockkonsert någon mer gång. Näe, svarade hon."
Insändaren väckte irritation hos Lordi-fans som tyckte att småbarn skulle hålla sig borta från rockkonserter. På nätet hånades Rosalind och hennes stilla undran varför rockkonserter inte kan börja på utsatt tid likt andra evenemang. För mig blev texten en väckarklocka. Jag började fundera på hur stor del av mitt liv som popkonsument jag ägnat åt att vänta; oceaner av tid medan råddare testat baskaggar och sagt "check-one-two", tusentals timmar på trötta fötter - utan att klaga eftersom jag lärt mig att rockkonserter är tekniskt mer komplicerade än bypassoperationer och rymdfärjor.
Rosalind Erikssons insändare publicerades några veckor efter en krönika av David Hepworth i den brittiska tidningen The Word. Han har också tröttnat på att vänta. Enligt hans beräkningar finns det så många musiker att tillgången vida överstiger efterfrågan. Under mottot "kunden har alltid rätt" presenterar han därför sin "Rock Fans Bill Of Rights". De viktigaste kraven är att artisterna ska vara punktliga, redovisa sitt gage och - om det är vardag - uppträda på kristliga tider.
Det senare är en kontroversiell åsikt inom rock där det anses tufft att vara uppe länge på kvällen. Den infantila attityden håller dock på att förändras.
"En majoritet av rockpubliken måste upp tidigt på morgonen för att arbeta eller ta hand om barn", skriver David Hepworth. "De är inte intresserade av förbandet och skulle vara glada om huvudbandet gick på scen kvart över åtta och var klara klockan tio."
Det finns naturligtvis fler skäl till att konserter startar sent. Om människor tvingas vänta länge blir de törstiga och spenderar mer pengar i baren. Eller så blir de uttråkade och går till souvenirståndet. Inga kulturkonsumenter behandlas lika illa som publiken på rockkonserter. Den blir granskad, leggad och muddrad av nitiska vakter, som inte sällan sliter av besökarna deras ytterkläder eftersom garderoben är "obligatorisk". Att inte fler gör en Anna Sjödin är ett mirakel.
Jag är medveten om att det här är den sortens krönika journalister skriver när de har kommit upp i trettioårsåldern och blivit bekväma. Men när jag gick på Folkoperan förra veckan (och behandlades som en gäst snarare än en al-Qaidamedlem i en amerikansk passkontroll, föreställningen startade dessutom i tid) kunde jag inte låta bli att längta efter samma servicenivå på vanliga gig. Jag mindes vad Stefania Malmsten skrev i Lollipopfestivalens programtidning: "Jag har stått i så många garderobsköer, köpt så många öl och rökt så många cigarretter, blivit knuffad av så många otäcka människor, varit så frusen och så kissnödig, haft så fel kläder på mig och så för tung väska. Jag har sett så många män i hästsvans ställa in mickstativ."
Det är dags att allt det där tar slut. 2006 borde rockkonserter inte längre vara jobbiga. Inte för dig, inte för mig, inte för Rosalind Eriksson och hennes dotter.
Fredrik Strage, [email protected]
Kommentarer
Trackback